Den stora färgskrällen

Nu har jag inte skrivit nåt på länge. I vilket fall så har  jag sett en jättebra utställning på Liljevalchs. ”Den stora färgskrällen”, målningar av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström.

Nu är den förlängd till 11 januari, så man hinner fortfarande dit. Info finns här: http://www.liljevalchs.stockholm.se/
Jag köpte också filmen om Sigrid och Isaac, som är ihopklippt av gamla filmsnuttar, fotografier delar av brev de skrivit till varandra och förstås deras målningar. Tragiskt blev det på slutet, eller egentligen ganska snart.

Helst vill jag tänka på dem som de såg ut i tangon när de var unga och nykära och målade tillsammans efter att ha gått i skola hos Matisse i Paris. Sen blev det som vanligt (?), barn och ansvar och älskarinnor och de blev äldre och fulare och bittrare och sjukare, nej tillbaks till tangon tack!

Lindy i Örebro, fredag 5/12

I morgon är det dags igen, danskväll Lindy Hop i Örebro. Vet inte ännu var samlingssalen i Rostahemmet ligger, men det vet mina gulliga danskompisar som jag åker tillsammans med.  Och som vanligt kan man gå in på http://www.midtownlindyhop.se/

Javisst ja, jag skulle ju sova för typ en timma sen…

Mig äger ingen

Har just läst färdigt ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg och har kvar en alldeles varm lycklig känsla från boken. Det tog tid innnan jag började i den, mest för att jag läst ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski, och inte varit speciellt imponerad. Den här hade ju samma tema; barndomskildring av tjej med missbrukande föräldrar. Så jag trodde att de skulle likna varandra, men vad fel jag hade.

Självklart kan jag inte jämföra de båda författarnas öde och döma ut Alakoski för att hon hade en för tråkig och hopplös barndom medan Linderborgs skildring inte bara genomsyras av, utan formligen bygger på, hopp och en gränslös kärlek. Men det handlar förstås inte bara om storyn utan väldigt mycket om berättandet också. 

I ”Mig äger ingen” blir det aldrig gnälligt och det är mycket som är inte alls är hemskt utan rent av upplivande. Det finns ömhet och humor och förståelse även när det är som jobbigast. Det är en bedrift att lyckas berätta om sin inte helt igenom charmerande pappa på ett sätt som får folk som aldrig någonsin träffat honom att relatera till honom nästan som en gammal vän.

Vissa miljöbeskrivningar biter sig också fast, som de tidiga vintermorgnarna på pakethållaren på väg till dagis, när alla fönster har adventsbelysningar och ingen annan är ute så tidigt.

En recensent som citeras på pocketbokens omslag säger att boken ”förtjänar en av de allra finaste platserna i bokhyllan.” Och jag kan bara hålla med. Så läs den!

Nu har jag också läst ungefär halva Bodil Malmstens ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.” Den är lättläst och lättsam fast samtidigt djup och ibland blir hon så härligt pretentiös utan att det ens stör, jag gillar Bodil som tusan!

Samtidigt läser jag också Champagneflickan. En tjej som jobbat som strippa berättar sin historia. Den verkar rätt ok, men inget mästerverk än så länge. I alla fall bättre än många ”sanna och förskräckliga historier som man berättar för en journalist som skriver en shablonig bok som drar in en massa pengar”.

Det finns helt sjukt många såna, till och med en speciell bokklubb som lockar med det ena mer fastbundna och torterade barnet än det andra, och det verkar finnas ett omåttligt sug efter sånt, ju värre desto bättre. Det är väl i stil med medias snaskande i mord och obduceringsprotokoll som sprängt alla gränser det senaste året. Oj nu drog jag visst iväg från ämnet. Dessutom är det godnatt hallonkatt nu!

Movits- Swing för hyresgästföreningen

Har inte hunnit med att skriva nåt på länge, det har varit mycket på jobbet så jag har säckat ihop när jag kommit hem. Men idag har jag upptäckt en ny favoritlåt!!